Glasvegas kan det inte vara någon som har missat. Skottarna som nu har tagit hjälp av en svensk trummis – alltså Jonna från Piteå. De är aktuella med sitt senaste album och kommer att spela i Sverige i sommar – på Where The Aciton Is i Göteborg.
För när debut albumet kom var de verkligen on the top of everybodys mind. Men hur är det nu egentligen – 3 år senare?
Har de fallit för det klassiska Hype-sen-dö-ödet? Jag tror inte att det är så faktiskt. Jag tror att de har mer att ge, vad tror ni?
Nu har det varit lugnt ett tag, men nu får det vara nog. Snart börjar festivalerna i sommar, och tills dess så får jag posta lite videoklipp åt er. För följande bör ni inte missa!
Tyler, The creator tar med sig resten av sin vargpackt och kommer till Hultsfred.
Det är inte någon som man bör missa, OFWGKTA!
Om du gör ett stop i Östersund så är Big Boi en given konsert att se.
Om du känner för att stå i kö i ett par timmar i Göteborg så är det antagligen för att se James Blake. Han kommer att befinna sig på någon av Stay Out West scener under Way Out West.
'
Fler tips kommer, men det ser väl inte så dåligt ut? Eller? Just nu är det bara Way Out West som enligt mig har en del att bevisa!
The Radio dept. släppte tidigare i vår ett av årets absolut bästa album ”Clinging to a sheme”. Och nu i sommar är de ute och spelar på olika festivaler, ett givet stopp är såklart på Way Out West. De spelar på linnescenen ganska tidigt på lördagen, något som de inte känns helt bekväma med. Johan Duncansson säger själv ” Jag fick höra att vi skulle spela på den minsta scenen, men den känns ganska stor”. Den stora ljusa scenen utan ljuseffekter att gömma sig bakom kanske inte helt passar The Radio dept. De skulle säkert göra sig bättre på en av de olika klubbarna, men de får bara fler och fler fans och alla vill de se spelningen. Men förutom det stela mellansnacket så låter musiken bra. Bäst är avslutande ” Never Follow Suit” även om publiken tycks gilla ” Heaven’s On Fire” främst.
Det var mycket folk som var på plats när Beach House intog Linnescenen. De fanns alltså de som missade hip hop legenderna i Wu-Tang Clan för att lyssna på drömpop. De har helt klart fått massor av nya fans med deras senaste album ”Teen Dream” som kom tidigare i år. Deras fluffiga drömpop gick även hem hos Way Out West publiken. Och den harmoniska stämningen som trion på scenen skapade blandades med cigarettröken från publiken. Höjdpunkterna kom när de spelade låtarna ” Walk In The Park” samt ”Norway”. Och jag tror att de flesta kan känna sig nöjda över att de valde Beach House före Wu-tang Clan ändå.
Själv så har jag inte tidigare sett Pavement live. Men jag har lyssnat väldigt mycket på deras skivor från 90-talet. Därför var jag aningen nervös inför Pavements spelning nu, såhär ett par år senare. Som vi vet är det inte alltid det blir så bra, ibland är helt enkelt lagret med mossa för tjockt. Och då kan det lika gärna ligga kvar.
Men det visade sig att mina farhågor inför Pavements konsert var helt obefogade. Det var ett intensivt och fartfyllt och avslappnat Pavment som ställde sig på Way Out Wests största scen. Och de bjöd publiken på en riktigt trevlig show. De bjöd bland annat på några av de största hitsen som ”Stereo” och ”Cut Your Hair”. Och förutom musik bjöd de även publiken på ”Pavementbröd”.
The Drums bara har släppt ett album men de har redan en mycket stark setlist och publiken är med på noterna i varje låt. Och trots att de är tidigt ut på lördagsförmiddagen så har det samlats mycket folk för att se deras första Sverigespelning. Och jag måste säga att det är ett alldeles utmärkt sätt att börja dagen i Slottsskogen.
De bjuder upp på en trevlig show med mycket energi, främst är det Jacob Graham på gitarr som håller igång med sitt karaktäristiska sätt att röra sig på scenen. Och till de som vill avfärda The Drums som en obetydlig dagsslända, ja de kanske ska hålla sig till deras Bruce Springsteen skivor istället. För just nu, 2010, gör The Drums helt fantastisk popmusik. Och kanske vi inte ska titta allt för långt framåt utan istället leva för stunden. Och sedan får vi se hur framtiden ter sig när den kommer istället. Här och nu är det väldigt bra i vilket fall som helst. Det enda som man skulle kunna klaga på är ljudet, det var väldigt lågt på Jonathan Pierces mikrofon.
Det var tänkt att det Markus Krunegård skulle gå på scenen klockan 21.00, men tiden gick och ingen Markus kom upp på scenen. Den ivriga publiken blev allt mer otåliga. Dock får man nästan alltid räkna med förseningar vid tillställningar som denna.
Efter en stund kom äntligen Markus upp på scenen, till publikens belåtenhet. Med orden "Den som väntar på något gott, väntar på Lev som en gris dö som en hund" startade han spelningen. Trots vissa förseningar var det en trevlig atmosfär i luften kring Scen Himlabadet. I mellansnacken fick man höra anekdoter från hans ungdomsdiscon hemma i Norrköping.
Trots att han spelade nästan endast de mest kända låtarna i han repertoar, där ibland "Ibland gör man rätt, ibland gör man fel", "Hollywood hills" och " Hela livet var ett disco" saknades det något. Känslan under hela spelningen var att den partysugna publiken endast väntade på en låt, "Jag är en vampyr". Och till deras stora glädje spelade han den som näst sista låt. Och alla som inte hade somnat på Europe spelningen, de stod nu och hoppade framför Markus Krunegårds fötter. Efter "Jag är en vampyr" så lämnade majoriteten av publiken området för att gå till nästa spelning. Men då missade de en finstämd Krunegård ensam på gitarr. Det var nästan finast av allt.
Bästa låt: Iband gör man rätt, ibland gör man fel. Hela livet var ett disko.
Man kan endast ana skuggor bakom det stora svarta skynket som de satt upp framför scenen inför Kents spelning. Plötsligt börjar tonerna från introt att läcka ut från det svarta skynket. Och i samma sekund som Jocke Berg tar ton och sjunger "Jag vet att du sover.." faller skynket ner till publikens glädje. Det är en maffig inledning med en omgjort variant av "Utan dina andetag". Jag känner hur jag får gåshud över hela kroppen när Sami spelar de första tonerna på sin gitarr. Och det är jag nog inte ensam om. För publiken är verkligen i extas när de fortsätter med låtar som "Det finns inga ord" och "Skisser för sommaren". Förutom "Skisser från sommaren spelar de även"Ensam väg hem" och "Gamla Ullevi"från det nya albumet " En Plats I Solen". Och visst verkar fansen ha lyssnat in det nya albumet, den enda låten där den rådande allsången avtar är när "Ensam väg hem" spelas. Annars så var det en fantastisk stämning både i publiken och även på scenen såg det ut som.
De var ett glatt Kent som kom till Sundsvall. Jocke Berg hoppade, dansade och klappade händerna som aldrig förr. Nu behöver det inte vara så svårt längre verkar det som. Det var även bra ljuseffekter under hela konserten, speciellt på "Ensamheten" och "Töntarna". För att vara en stadsspelning så kan ingen ha blivit besviken. Det var en grym show rakt igenom, med pauser för att hämta andan emellanåt.
Och de som kom till spelningen med fördomar om rakblad, kunde tryggt behålla dem i sina fickor. Det var fest i Sundsvall.
Kan man kombinera politik och musik? Mitt svar på det är, självklart. Det är nästan en nödvändighet. För mig visar det att det finns ett engagemang hos artisten, en vilja att förändra. Och om man är känd och får uppmärksamhet varför ska man inte dra nytta av det? Och nu har alltså Wille Crafoord, Mange Schmidt och Sofia Talvik gjort en låt som heter "Flyter" för moderaterna. Vi tar en paus här, en paus att tänka lite.
Jag ställer frågan igen. Kan man kombinera politik och musik? Ja så länge man inte är moderat, blir mitt svar den här gången. För verkligen, blir det inte lite pinsamt. Lyssna bara på namnen Wille Crafoord och Mange Schmidt, det suddar inte precis ut myten om att moderater skulle ha kass musik smak. Nej, snarare tvärt om skulle jag säga. Gör moderaterna det är för att locka unga väljare? För vad
jag vet så måste man vara 18 år för att få rösta i Sverige. Och jag har svårt att tro att någon över 12 skulle gilla den här musiken. Visst med är folklig, svängig och sätter sig direkt på hjärnan. Vi vet ju alla vilken uppståndelse det blev när Fredrik Reinfeldt berättade hur han brukar dansa till Da Buzz. Nog kan jag se framför mig hur han skakar loss på dansgolvet till "Flyter". Med det inget positivt menat.
Jag tror inte att den här låten kommer att vinna något val åt moderaterna. Effekten kommer endast bli att alla vänstermänniskor kan gotta sig åt hur vedervärdig musiksmak moderaterna har. Då är det betydligt coolare att se Mona Sahlin och Anders "Moneybrother" Wendin på bilder.
Och pinsammare ska det bli. Här är även ett citat ur en intervju på moderat.se”Vi är i gott sällskap med flera legender och giganter som kombinerat musik och politik”, flikar Wille Crafoord in. ”John Lennon, Bob Dylan, Beatles, Bob Marley bara för att namnge några få”. Wille Crafoord jämför inte dig själv med de där namnen, snälla?
